Jag är alldeles överväldigad över vilken fin och bra hjälp vi har här i Strömsund.
Man tänker inte på alla dessa änglar som man har runtomkring sig förrän man behöver dem, och som i vårat fall med buller och bång utan någon betänketid alls... Och änglar det är ni faktiskt allihopa.
Fram tills dags datum har jag varit i kontakt med Soc, Öppenvården,Läkare,Poliser etc,etc och alla har ställt upp till 100 % utan krusiduller alls...
Och det jag vill lovorda är denna fina Öppenvård vi har här, som verkligen jobbar hårt för att hjälpa oss anhöriga tillbaka på banan och inte enbart då, utan denna fina instans har hjälpt oss från första dagen med tips och råd och stöttning.
Idag har jag blivit erbjuden samtal som jag går på en gång i veckan, och det passar mig perfekt. Där kan man få ventilera sina tankar och funderingar, men även sin frustration... Och man behöver inte vara rädd för att det är en avdelning inom Soc, utan inget bokförs eller att man blir antecknad i systemet, utan detta är helt anonymnt och en otroligt fin hjälp till oss anhöriga som har "unga" vuxna som hamnar lite av banan.
Och jag hoppas att fler nappar på att ta kontakt med dessa änglar som jobbar där uppe, för det låter konstigt, men efter våra samtal så känns det som om man går på moln och det är den enda tiden i veckorna som alla tankar faller på plats. För tänk att kunna sitta och prata med någon som förstår precis hur man tänker och som kan sätta ord på varför man känner och tänker så och genom detta får man någon som översätter tankarna till verkligheten, det låter konstigt men denna kvinna sätter de rätta orden på mina fladdrande tankar och det är skönt.
Annars så tar jag fortfarande en dag i taget, för det är så jag mår.. Denna händelse är en av många de sista åren, som gjort att nu var det stopp... Och någon gång i livet måste man börja lyssna på ens kropps signaler, och det var verkligen ett uppvaknande för mig..
Jag har alltid sett mig själv som en kämpe, som en stark person.. och det är jag väl fortfarande på sätt och vis MEN det är första gången i mitt liv som jag har uttalat orden: "Hjälp mig" för jag vet inte hur jag ska handskas med detta.. Och det känns hårt.. Det känns som ett svaghets tecken, fast det egentligen är en styrka att kunna be om hjälp...
Och dessa veckor har verkligen satt ett spår i mig även som person.. Jag kan med sanning säga, att jag är inte samma person längre som jag var innan jag hamnade mitt i allt detta.. Den Mia som fanns då skulle sagt och gjort saker på ett helt annat sätt, än jag gör idag..
Jag har börjat omvärdera livet, händelser och personer på många sätt och vis, jag väljer idag mina vänner jag anförtror mig åt väldigt noga, jag säger ifrån på ett fint sätt om jag inte orkar prata, och jag säger även saker helt ärligt som jag aldrig gjort förut. Jag jämkar inte längre, utan nu är jag mer rakt på. En del kanske uppfattar detta som otrevligt, men otrevlig det är jag inte... Utan jag orkar helt enkelt inte knussla längre, utan nu är det "raka" rör som gäller.. Och detta enbart för att rädda mig själv...
Ta detta med vänskap, de jag trodde skulle finnas där för mig har mer uteblivit än visat mig sitt stöd, däremot har andra trätt fram som räddande änglar och funnits där och lyssnat och stöttat och delat med sig av deras erfarenheter och det betyder väldigt mycket för mig, det kan jag inte tacka nog för. Andra ytliga vänskaper har jag lagt på hyllan, visst jag kan träffa och prata med dem, men mer är det inte.. Kan man inte finnas till för varandra på lika vilkor, då är det ingen riktigt vänskap, så är min syn på det idag.
Jag hade ett syfte med att gå ut ärligt med vad vi råkat ut för, och det var att mota olle i grind, att få slippa höra en massa konstiga rykten som gick, och det slapp jag faktiskt, istället har jag fått en sådan stor positiv respons som jag aldrig skulla kunnat ana mig till. Människor jag möter pratar med mig, ger mig en kram och det känns skönt. I min egna lilla tro så hoppas jag att genom att vara öppen och berätta, kan hjälpa fler på vägen, var ni än bor någonstans. För detta vi har varit med om, händer överallt, mer ofta än sällan och det är absolut inget att skämmas för eller dölja.. Ett missbruk är en sjukdom inget annat, det är det många som måste ta i sitt beaktande..
Idag har jag än så länge enbart telefonkontakt med min son, och det är på bestämda tider man enbart får ringa, men jag kommer att åka och hälsa på honom inom snar framtid, och det kommer att kännas..
Och fram tills dess, så tar jag en dag i sänder, vissa dagar med lätta steg och andra med väldigt tunga steg och så måste det få lov att vara, det går inte att skynda på denna process.
Va nu rädda om er själva och varandra.
Kram
Miafia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar