Och så mycket "gnäll" det har varit dessa år som vi haft en borgelig regering så borde ju utslaget bli ett helt annat efter nästa val eller??
Och det jag efterlyser from nu ifrån våra alla politiker det är sanningen som den ser ut idag, inga sandlåde nivåer, utan ren och skär fakta ska levereras fram till oss alla som ska rösta, nu får det vara slut på skitsnacket och lögnerna på ren svenska..
Därför blev jag så rörd när jag läste detta tal, som är skrivet och läst rakt från hjärtat och vet ni, det är sanning vartenda ord läs detta och känn efter och blir ni inte berörda, då vet inte jag.. Och jag vill betona att det spelar ingen roll var politiskt denna tjej står, för vartenda ord är sant.
Läs Sveriges starkaste 1 maj-tal i sin helhet! "Var jag värd det?" av Linda Näsman, 23-årig fritidsledare i Värmdö:
"Hej!
Jag är nog den dyraste talaren idag.
Ni har betalat minst 1,2 miljoner för att jag skulle komma hit. Hit, idag, till... Kyrkstallet.
Då utelämnar jag kostnader för resor,
löner för de socialsekreterare jag träffat,
kostnader för familjeterapeuter jag haft,
vistelsekostnad för att vara inlagd på avgiftning,
försörjningsstöd, urinprov, familjehem, kontaktfamilj,
och den summa pengar jag kostat kommunen jag bodde i innan jag flyttade till Värmdö.
Det blir väl nån miljon till.
Jag flyttade från Högdalen till Värmdö när jag skulle börja sjuan.
Från en stadsdel som har få resurser att hjälpa dom som är utsatta,
en mamma som blev utbränd när jag var 6 år och två bröder i missbruk,
flyttade jag till en vacker skärgårdskommun, som gärna ville satsa på sina ungdomar.
Till en början kände jag mig som ett UFO.
Jag var ett trottoarbarn i skärgården. Ett betongblock i skogen.
Givetvis sökte jag mig till människor som hade liknande upplevelser och referensramar som jag
som också svor som borstbindare,
pratade med lätt brytning,
rökte och drack alkohol så ofta dom kom över sånt.
Mitt självdestruktiva leverne började när jag som 12-åring började skära mig i benen och armarna.
Jag blev full och rökte cannabis första gången när jag var 13 år.
Innan jag hunnit fylla 16 var jag hög hela dan, varje dag, och hade provat amfetamin, kokain och ecstasy.
Jag provade droger och gick på fester med stor entusiasm.
Vad som helst som kunde få mig att glömma bort vem jag var.
Min självdestruktivitet visste inga gränser.
Självskadebeteende, anorexi, bulimi, alkohol, droger, killar.
Och panikångest.
Ångest, ångest, ångest.
Jag var på väg käpprätt åt helvete.
1, 2 miljoner är alltså en uppskattad summa av vad min behandling kostat.
I dag har jag nästan inga ärr kvar, varken på armarna eller i hjärtat.
Jag är evigt tacksam för den hjälp jag fick, och för att jag fick den i precis rätt sekund.
Jag hade veckovis varit på rymmen hemifrån i flera månader.
Just den där sista veckan hade jag varit vaken på amfetamin flera dygn i sträck och jag ville aldrig komma ner.
Jag hade kanske sovit 10 timmar på fem dagar.
Inte ätit något på flera dygn.
Åkt från Värmdö till en främling i Solna för att knarket var slut här men fanns där.
Till slut hittade min pappa mig,
7 kilo lättare, nedrökt och i ett förfärligt allmäntillstånd.
Han hade jobbat på dagarna och på nätterna kört varv efter varv runt Värmdö för att hitta mig.
Ringt varenda bekant till mig som han kände till, och bett deras föräldrar ringa om de såg mig.
Telefonterroriserat socialjouren och min socialsekreterare för att försöka få hjälp att hjälpa sin dotter.
När han hittade mig körde han mig till akutmottagningen på Maria Ungdom.
Där skulle jag avgiftas och förvaras tills man visste vad man skulle göra med mig.
Jag fick välja: familjehem eller behandling.
Jag hade redan varit på familjehem och var det något jag visste med besked var det att jag aldrig tänkte göra om det.
Och sanningen att säga var jag utled på den eviga jakten ett missbruk innebär.
Jag orkade inte knarka längre.
Jag orkade inte fly, inte jaga, inte gömma mig, inte skämmas.
Jag ville ha hjälp.
Jag fick behandling.
Ett år och fyra månader senare kom jag tillbaka till Värmdö.
De första fyra månaderna bodde jag hos pappa, men fick sedan genom en förtur från soc en lägenhet i Gustavsberg.
Man sa till mig att man ville att jag den första tiden skulle få landa, visa att jag ”kunde sköta mig”.
Men efter att jag fått min lägenhet så var jag ju fri.
Det enda jag behövde göra var att sköta skolan hyfsat,
dyka upp på socialkontoret en gång i månaden och lämna in några papper,
och prata med min socialsekreterare i en timme.
Jag tror inte att någon av de vuxna i min närhet förstod hur sjukt hårt jag kämpade under den tiden för att inte i 180 km/h springa rakt in i samma destruktiva beteende jag hade innan jag åkte.
Alla mina vänner förväntade sig att jag skulle vara samma person, och behandlade mig därefter.
Jag tog något återfall, men höll mig i det stora hela ren.
Jag ville ju inte knarka!
Så när mina perioder av ångest kom, slutade jag istället att äta, eller drack lite mer alkohol.
När jag började jobba som Värmdöpolare fick jag ytterligare en morot till ett bra liv.
I det hittade jag en ny gemenskap, ett nytt syfte med mig själv och en stor självkänsla.
Jag blev bekräftad av vuxna och andra ungdomar,
och fick samtidigt göra något sunt för samhället,
och kanske kunde jag göra en liten skillnad för någon annan ungdom som levde i utsatthet.
Det blev viktigare.
Är det inte fantastiskt dumt,
att efter att ha gjort en investering på över 1,2 miljoner kronor,
lämna den vind för våg?
Att gå ifrån en så skyddad miljö som ett behandlingshem på annan ort med vuxna specialister runt omkring sig dygnet runt,
till en egen lägenhet i samma miljö som man en gång påbörjat ett missbruk i,
är ingen lätt uppgift, vill jag lova.
Det krävs oerhört mycket motivation för att lyckas.
Det krävs att man varit frisk nog att orka ta till sig de verktyg man blir erbjuden under en behandling.
Det krävs att det funnits människor där som orkat lyssna,
orkat hjälpa,
orkat älska.
Och det kräver att man VÄGRAR sätta på sig en offerkofta.
Jag tänker inte vara ett offer för omständigheter.
JAG äger och har makten över MITT LIV,
och jag har ALLTID ett VAL.
Men ibland kan man inte,
orkar man inte välja rätt.
Av så många anledningar.
Det är DÅ samhället måste finnas där,
skyddsnätet,
människosynen
och värderingar som pratar om människan,
inte prestationen.
Hade det här inte funnits för mig så hade jag inte stått här.
Och jag hade absolut inte stått här, om det inte vore för min pappa.
Men hur går det för de som inte har en pappa som min?
Som fritidsledare stöter jag på situationer där vi blir tvungna att göra en så kallad orosanmälan till Socialtjänsten.
Vi anmäler.
Skolan anmäler.
Vi anmäler igen.
Och ändå händer det ingenting.
Så på vem ligger ansvaret?
Ansvaret för en människa i utanförskap, om föräldrarna av någon anledning inte har förmåga att hjälpa sitt barn?
Skolan?
Fritidsledarna?
Samhället, kan vi säkert alla enas om.
Men vem är samhället?
Jag är samhället.
Du är samhället.
Vi ALLA – tillsammans – är samhället.
Och om vi står enade kan vi skapa det samhälle vi vill ha.
Där människor är förändringsbara.
Där ingen människa är hopplös,
eller värdelös.
Där vi mäter vår kvalitet utifrån den lägsta nivå samhället visar upp –
inte utifrån genomsnittet av våra inkomster.
Ett samhälle där människor som faller fångas upp,
och ingen måste falla handlöst.
Vi MÅSTE ha det skyddsnätet.
Utan det är vi inget.
Och tack vare det, står jag här, idag.
Stark, stolt och trygg.
Så frågan är: Var det värt era 1,2 miljoner?
Svaret på din fråga Linda Näsman är: Ja varenda krona som satsades på att du skulle bli frisk var värd varenda krona.
Och vet ni att hon har så rätt i allt hon läser upp, som kommer från hennes värld som hon har levt i och kämpat sig upp ur och det går att spara pengar på detta, med rätt tänk och de rätta metoderna, för samhället dvs vi alla måste ju vakna upp ur våra dvalor och inte enbart klaga, utan vi måste hjälpas åt så att det bli rätt, för blir det rätt och alla börjar lyssna och agera så borde det bli mindre kostsamt i längden...
Det finns så många sådana här livshändelser som vi alla måste börja lyssna på, för vilka vet bäst? De som läser sig till saker och håller sig till budgetar, eller de som levt och upplevt allt själv?? Några viktiga frågeställningar att ta hänsyn till...
Sedan har ju säkert många med mig sett denna insändare, och även den är så sann.. Och jag undrar var är vårat samhälle på väg?? Läs och begrunda även detta:
Vad kan man säga om detta?? Är så verkligheten ser ut idag?? Tyvärr så är jag rädd för detta, och vilka rår för det i slutändan... Vi kan inte enbart skylla på politikerna, för det är majoriteten av den svenska befolkningen som röstat fram detta eller hur??
Så helt ärligt var står man inför valet 2014?? Var kommer man lägga sin röst??
Jag vet vilka utgångspunkter som är viktigaste för mig iallafall och de är: Arbetslösheten, Vården,Skolan, Resurser överlag, dvs vilka kommer satsa på mer resurser till skolan för att fånga upp de som behöver hjälp i tid, och som ni förstår även missbruksvården och kriminaliteten som även den har blivit åsidosatt.. Det finns många tunga bitar när det kommer till mitt egna val, vem som kommer få min röst när den dagen har anlänt...
Jag såg partiledar debatten igår, och funderar verkligen på om politikerna är medvetna om hur det verkligen fungerar i det verkliga livet...
Jag tycker att det är jättebra att det ska satsas på att få ut människor i arbete... Men var hamnar jag som är 40+++?? Hittills så känner då jag mig helt utanför och bortglömd måste jag säga.... För det fanns ingen debatt alls om oss som är arbetslösa. För ung är jag ju inte och inte inflyttad heller och tyvärr så räknas det ju inte att jag flyttat från söder till norr...
Så kör hårt nu alla politiker, men för guds skull gör det utan lögner, enbart seriös fakta efterlyses och tar tacksamt emot, och inga påhopp på de andra partierna...
Ha det så bra mina bloggläsare
Kramelikram
Miafia
