Nu är julen över för detta år, och snart stundar ett nytt år med många nya positiva möjligheter, det är väl det vi får hoppas på iallfall.
Dagen före julafton, åkte jag iväg för att äntligen få återse han igen, och det var med väldigt blandade känslor, jag tyckte själv att jag hade allt under "kontroll", jag tyckte jag var närvarande hela resan ner, men det förstod jag på återresan att det hade jag inte varit... Jag kände inte igen mig alls när vi åkte hemöver igen...
Och vilken lycka när du kom ut från huset och mötte oss på parkeringen, jag hajade verkligen till, ni vet så där att man rycker till lite, för mot mig kom en kille, som hade lagt på sig lite, han hade en sådan livsglädje i sin blick som jag inte sett på väldigt länge, och där och då gick det verkligen upp för mig att denna underbara varelse inte mått så bra på en väldigt lång tid, och att dessa veckor har verkligen gjort underverk för hans välmående på många plan...
Och vilket ställe detta var, en underbar miljö, långt bort från samhället, men ändå nära, hus som bara utsöndrade atmosfär, från en svunnen tid. Husen de bodde i var verkligen harmoniska, ingen lyx här inte, men otroligt mysiga med högt i tak och golvdrag...
Vi blev så väl mottagna av både personal som jobbade där och även andra boende.. Jag har aldrig någon gång i mitt liv träffat så mycket killar som på en och samma dag tagit mig i hand och presenterat sig på ett sådant vänligt sätt. Som även visade hur måna de var om varandra, som tog sig tid att stanna till där vi satt och fikade och frågade om vi hade det bra, om det gick bra för min son när vi var där... Och detta var något nytt för mig, jag blev väldigt konfunderad, när en av hans nya vänner kom fram för att kolla så allt var under kontroll...För herre jösses tänkte jag, jag är ju hans Mamma, jag skulle väl aldrig göra något tokigt... Men det kändes tryggt, att veta att de stöttar varandra och att de även kollar av varandra.. För de sitter ju alla i samma båt, dvs de är långt ifrån sina familjer, om de nu har några som bryr sig om dem.... För det ska ni veta, under detta besök, klev jag in i en värld som är långt ifrån den vi alla lever här hemma, och det var nyttigt...
Men jobbigt var detta besök, men ändå nödvändigt.. Att tala i telefon var och varannan dag, går inte upp emot att få den där goa kramen och att verkligen få se att han börjar må bättre, även om det är en lång väg kvar, men han är på god väg och jag är en tacksam Mamma för denna hjälp..
Och det är säkert jättesvårt för någon annan att förstå, men den ödesdigra dagen, när allt sattes på pränt och jag fick träffa honom en snabbsväng innan han for iväg, sitter på min näthinna än idag, för han mådde långt ifrån bra, tankarna var inte med osv, och nu håller jag på och får lära känna en helt ny kille, för det är han.. Han uttrycker sig helt annorlunda, han tycker och tänker på ett helt annat sätt... Vi har helt andra samtal idag, emot var vi hade för ca två månader sedan.. Väldigt ärliga samtal, ibland för ärliga, i mitt tycke som Mamma, men det tar jag gärna, så länge han är på god väg att både bli och må bättre..
Och kan ni tänka er.. Det är första gången jag har hört han säga, Att det är kul att skotta snö, det är kul att städa, och ännu en chock blev det när han säger: Tänk att det kan vara så roligt att klyva och stapla ved... Så nu vet ni att de får jobba mycket på dagarna också, och det är toppen.
Nu stundar snart den efterlängtade Anhörigveckan som ingår i denna behandling, det är en väldigt tuff vecka har jag fått berättat för mig, men även väldigt nyttig, där man som anhörig sätts i centrum, där man får träffa andra anhöriga eller likvärdiga i samma sits som man sitter i själv.. Man får möjlighet att höra andras historier och händelser och det är säkert jätte nyttigt. Men det viktigaste av allt som det känns för mig är ju att man får lära sig helt nya "redskap" dvs, man får tips och råd hur man kan lösa saker och ting på bästa sätt efter en behandling och det tänker jag suga i mig av.
Under denna veckan blir man även erbjuden ett sk treparts samtal, och då blir det jag, min son och en terapeut som sitter ensamma, och den enda som det sätts fokus på är mig, det är där och då jag får möjlighet att tala helt fritt från hjärtat, om mina känslor och hur jag har sett på allt som hänt, och min son får enbart lyssna... Och det kommer bli jätte jobbigt MEN det är något som jag bara ska klara av. Och det kommer även bli tufft för honom, men han är väl förberedd för detta och har proffesionell hjälp bakom sig, så detta koncept tror jag väldigt mycket på, att även han får ta del av hur jag känner och tycker och även hur jag har upplevt saker och ting. Och jag vet att han vill att vi gör detta, även om jag har sagt mycket redan av allt till honom så är det mycket som är osagt, som behövs sägas.. Och hur jobbigt det än blir för oss båda så vet jag att allt kan bara bli mycket bättre efter detta samtal.
Nu ser jag fram emot en ny början på det nya året, och hoppas vi kan blicka framåt med ett bättre mående...
För mitt Nyårs löfte till mig själv är att jag vill bli lycklig igen, så lycklig jag var innan allt raserades...
Va rädda om er nu ♥ ♥ ♥
Kram
MiaFia
Veckorna bara flyger fram, och nu helt plötsligt börjar julen knacka på dörren, var tog all tid vägen som man tyckte att man hade...
Men det spelar ingen roll, för julen kommer iallafall, och jag ska göra det bästa jag bara förmår mig till att göra, för att julstämningen kommer vara som den brukar vara..
Men rent krasst så kan den inte bli det, för just du kommer att fattas hos oss, vid matbordet, vid julklappsutdelningen.. och det känns hårt..Och jag vet med mig själv att mina tankar kommer att vandra iväg under denna dag många gånger... För jag tänker redan på, hur din jul kommer att vara, långt bort från din familj och din tokiga mammas traditioner, med julstrumpa på morgonen och dylika saker..
Men jag vet att DU fattade rätt beslut inför julen, hur ont det än gör.. Jag vet att du vacklade där en liten stund om du skulle ansöka om permission över julen, men som du sa: Jag avstår Mamma, det känns för tidigt, men ni kommer väl och hälsar på mig kring jul? Och det är ju en självklarhet att vi gör det, nu har jag inte fått se dig på över en och en halv månad och det känns ska ni veta.. Men jag har lovat att dagen före julafton kommer vi och hälsar på, för naturligtvis vill man agera Tomte Mor och se glädjen i ögonen när paketen överlämnas, för julklappar ska alla få, var de än befinner sig...
Men resan går framåt, ena dagen lättare och den andra lite sämre, men det går åt rätt håll, med hjälp och stöttning. och jag önskar verkligen inte någon annan en sådan här resa.. MEN tyvärr så vet jag att vi är flera, även om inte alla har kommit fram ännu, men jag hoppas att om det är någon som läser min blogg, som håller på eller har tänkt att prova droger, att ni låter bli det är tuffare att säga NEJ än JA..
Det finns inget positivt med detta alls, att få höra: Att det är farligare att bruka alkohol än droger, då blir iallafall jag mörkrädd... För det är farligt både och.. Men skillnaden är även, dricker du alkohol så vet du vad du dricker.. MEN köper du droger på nätet, eller på gatan så har du inte en j...a aning, vad det är du ger din kropp.. Och det är ingen trygghet i att du "känner" personen som säljer till dig heller.. För den personen har ju också införskaffat varorna från något håll.. Och jag hoppas av hela min själ att ni som säljer men även brukar droger blir "jagade" så att ni inte får vara ifred...
Att som Mamma stå vid sidan om och se vad denna skit gör med ens barn är ingen lätt sak, man måste försöka vara stark, och bita ihop även om man vill bara riva upp himmel och jord och ni ska bara veta vad man är beredd att göra.. Men det är en annan historia...
Man måste vara stark för sig själv, men även får den som "fastnat" och då menar inte jag att det är jag som gör resan, utan det handlar om att kunna sätta ner foten och sätta gränserna, har man inte gjort det innan, så är det dags när det gått så här långt.. jag trodde i min enfald att jag gjort klart det innan allt detta hände, MEN tydligen så var dessa droger starkare än Mammas regler.. MEN det är aldrig försent, och det är först nu, jag verkligen märker att jag når fram med mina tankar och mitt tycke i allt detta... Jag väljer att vara väldigt rak i våra samtal, jag förskönar ingenting, då är det hellre åt andra hållet... Hur ont den än gör så står jag upp för det som är rätt... Det finns inget utrymme för något daltande längre...
Och genom mitt sätt att vara fick jag höra på telefon igår: Mamma du är hård, men väldigt rättvis och då tänkta jag: Ja där satt den...
Nu ser jag fram emot vårat möte med blandade känslor men det ska bli så skönt att få se honom och ge honom den där kramen som jag velat ge i många veckor nu..
Ha nu en riktigt God Jul !
KramKram
MiaFia
Jag är alldeles överväldigad över vilken fin och bra hjälp vi har här i Strömsund.
Man tänker inte på alla dessa änglar som man har runtomkring sig förrän man behöver dem, och som i vårat fall med buller och bång utan någon betänketid alls... Och änglar det är ni faktiskt allihopa.
Fram tills dags datum har jag varit i kontakt med Soc, Öppenvården,Läkare,Poliser etc,etc och alla har ställt upp till 100 % utan krusiduller alls...
Och det jag vill lovorda är denna fina Öppenvård vi har här, som verkligen jobbar hårt för att hjälpa oss anhöriga tillbaka på banan och inte enbart då, utan denna fina instans har hjälpt oss från första dagen med tips och råd och stöttning.
Idag har jag blivit erbjuden samtal som jag går på en gång i veckan, och det passar mig perfekt. Där kan man få ventilera sina tankar och funderingar, men även sin frustration... Och man behöver inte vara rädd för att det är en avdelning inom Soc, utan inget bokförs eller att man blir antecknad i systemet, utan detta är helt anonymnt och en otroligt fin hjälp till oss anhöriga som har "unga" vuxna som hamnar lite av banan.
Och jag hoppas att fler nappar på att ta kontakt med dessa änglar som jobbar där uppe, för det låter konstigt, men efter våra samtal så känns det som om man går på moln och det är den enda tiden i veckorna som alla tankar faller på plats. För tänk att kunna sitta och prata med någon som förstår precis hur man tänker och som kan sätta ord på varför man känner och tänker så och genom detta får man någon som översätter tankarna till verkligheten, det låter konstigt men denna kvinna sätter de rätta orden på mina fladdrande tankar och det är skönt.
Annars så tar jag fortfarande en dag i taget, för det är så jag mår.. Denna händelse är en av många de sista åren, som gjort att nu var det stopp... Och någon gång i livet måste man börja lyssna på ens kropps signaler, och det var verkligen ett uppvaknande för mig..
Jag har alltid sett mig själv som en kämpe, som en stark person.. och det är jag väl fortfarande på sätt och vis MEN det är första gången i mitt liv som jag har uttalat orden: "Hjälp mig" för jag vet inte hur jag ska handskas med detta.. Och det känns hårt.. Det känns som ett svaghets tecken, fast det egentligen är en styrka att kunna be om hjälp...
Och dessa veckor har verkligen satt ett spår i mig även som person.. Jag kan med sanning säga, att jag är inte samma person längre som jag var innan jag hamnade mitt i allt detta.. Den Mia som fanns då skulle sagt och gjort saker på ett helt annat sätt, än jag gör idag..
Jag har börjat omvärdera livet, händelser och personer på många sätt och vis, jag väljer idag mina vänner jag anförtror mig åt väldigt noga, jag säger ifrån på ett fint sätt om jag inte orkar prata, och jag säger även saker helt ärligt som jag aldrig gjort förut. Jag jämkar inte längre, utan nu är jag mer rakt på. En del kanske uppfattar detta som otrevligt, men otrevlig det är jag inte... Utan jag orkar helt enkelt inte knussla längre, utan nu är det "raka" rör som gäller.. Och detta enbart för att rädda mig själv...
Ta detta med vänskap, de jag trodde skulle finnas där för mig har mer uteblivit än visat mig sitt stöd, däremot har andra trätt fram som räddande änglar och funnits där och lyssnat och stöttat och delat med sig av deras erfarenheter och det betyder väldigt mycket för mig, det kan jag inte tacka nog för. Andra ytliga vänskaper har jag lagt på hyllan, visst jag kan träffa och prata med dem, men mer är det inte.. Kan man inte finnas till för varandra på lika vilkor, då är det ingen riktigt vänskap, så är min syn på det idag.
Jag hade ett syfte med att gå ut ärligt med vad vi råkat ut för, och det var att mota olle i grind, att få slippa höra en massa konstiga rykten som gick, och det slapp jag faktiskt, istället har jag fått en sådan stor positiv respons som jag aldrig skulla kunnat ana mig till. Människor jag möter pratar med mig, ger mig en kram och det känns skönt. I min egna lilla tro så hoppas jag att genom att vara öppen och berätta, kan hjälpa fler på vägen, var ni än bor någonstans. För detta vi har varit med om, händer överallt, mer ofta än sällan och det är absolut inget att skämmas för eller dölja.. Ett missbruk är en sjukdom inget annat, det är det många som måste ta i sitt beaktande..
Idag har jag än så länge enbart telefonkontakt med min son, och det är på bestämda tider man enbart får ringa, men jag kommer att åka och hälsa på honom inom snar framtid, och det kommer att kännas..
Och fram tills dess, så tar jag en dag i sänder, vissa dagar med lätta steg och andra med väldigt tunga steg och så måste det få lov att vara, det går inte att skynda på denna process.
Va nu rädda om er själva och varandra.
Kram
Miafia
