Konsten att kunna ta en dag i taget....

Nu har det passerat ett par veckor efter all turbulens som varit och allt har börjat sakta men säkert att lägga sig, som ett stort sår i en Mamma´s hjärta....

För vem vill att ens barn ska hamna i svårigheter?? Självmant eller inte, så är det en tragedi mer eller mindre..

Och även jag har fått lära mig en del saker efter vägen redan nu, att man ska lyssna på kroppens signaler, att även den starke behöver hjälp ibland....

Samtidigt så blir jag väldigt rörd över all respons jag / vi har fått på mina öppna inlägg, och för mig var det en självklarhet efter ett litet övervägande med mig själv, att gå ut öppet och berätta... För det är en sådan person jag är, problem är till för att lösas, inte döljas, för det hjälper varken mig, mitt barn eller någon annan heller..

Och när man är som mest känsligast så öpnnas ens sinnen och ögon gentemot omvärlden, iallafall för mig, när man är som mest nedsatt så lägger man märke till hur mycket tragiskt det finns runt omkring oss, både nära och långt bort... Och man kan inte låta bli att känna med allas sorg och saknad.

Det finns ingen som har några garantier för vad ens barn,syskon,föräldrar etc,etc råkar hamna i för situationer eller vad de gör för val i deras liv som kanske inte är så bra, och som kanske förstör deras egna liv och även andras för alltid...Men ger det andra människor rätt att se ner på det som hänt..?? Nu syftar inte jag enbart på det som jag råkat ut för utan rent allmänt...

Igår hade jag en sådan där tänkar dag ni vet, som man kan ha ibland, och man blir riktigt förvånad och lite smått upprörd över en del personers beteende... Har en del inte fått lära sig vad Emapti är.. Det är en sak att kunna stava till det, det hjälps föga om man som människa inte har fått den lilla kunskapen att känna den i sin kropp...

Varför är det så lätt att vara fördömande..!!??

Inte genom ord alla gånger utan genom handling, och då syftar jag på uteblivande handling... Men det är deras samvete inte mitt, och sådant beteende lägger jag ingen energi på längre, för det är det inte värt..

Men är man verkligen så mycket bättre själv så att man kan se ner på andra som råkar hamna i svårigheter..?? Eller att man inte förstår att personerna runt omkring mår dåligt  Man ska kanske ta sig en funderare på att vi alla kan hamna där en dag och det kan gå fortare än man tror...

Och bakom varje tragedi som uppdagas,, så står det en massa trasiga själar, och det sista man behöver en sådan gång är andra människors brist på empati....

För tro mig det finns en hel hop av dem ute i vårat samhälle....

Och idag är jag där, jag tar en dag i taget, vissa dagar känns bättre och vissa känns sämre och när det känns som sämst så försöker jag sysselsätta mig med saker så att jag inte behöver "tänka" så mycket på vad jag kunde ha gjort annorlunda, om jag har någon del i att det kunde bli så här...

Men hoppet finns att allt ska bli så bra det bara går, för det sista man förlorar är hoppet eller hur..??

KramKram

MammaMia

En Mamma´s största kamp för sitt barn..!!

Jag är in och läser reportaget här på Affärsnytt Norr om och om igen och jag blir lika ledsen varje gång.

 Ja, jag är en av Mammorna som det skrivs om, som haft en helvetes vecka ska ni veta, och än är det bara början .... 

 Jag är så ledsen, arg,frustrerad,stridslysten,rädd etc,etc..

På en vecka har mitt trygga liv raserats totalt... Jag som sett mig som en omtänksam Mamma med mycket kärlek till mina barn, får ett samtal tidigt på morgonen som jag skulle ha velat vara utan för hela världen.. Där och då gick en kall stöt igenom mitt hjärta..

Inte min fina älskade kille... När tårarna och rädslan bedarrat gjorde jag det jag tror att jag är bra på:

Jag tog reda på, med hjälp av en underbar kvinna på öppenvården vad jag kan göra gentemot ett myndigt barn.. Ja det finns något man kan göra för att få stopp på allt.. Jag fattade det svåraste beslut jag någonsin gjort och som jag kommer att få leva med resten av mitt liv... Jag anmälde mitt egna barn..!!

Inte för att vara elak utan för att jag älskar honom och vill ha honom levande kvar hos mig inte få hem honom i en säck...

Och genom att jag också gjorde detta gick det undan, kvarnarna snurrade väldigt fort och på en vecka har han börjat sin svåraste resa någonsin.. Att bekämpa sitt drogmissbruk, långt ifrån sin Mamma, sin familj och sina "riktiga" fina kompisar som stöttar honom i detta ♥.

Och med "riktiga" vänner så menar jag de vänner som jag vet till 100 % inte håller på med droger... För samtidigt som man jobbar med sitt beroende så är man livrädd att alla ska vända ryggen åt en,

Jag väljer att skriva detta öppet för att få slippa allt skitsnack för detta är sanningen och kanske kan jag få någon annan att ta sitt förnuft tillfånga att sluta med allt vad droger heter.. Man kan inte gå runt och tro att man "aldrig" ska fastna i detta... Det går fortare än man tror...Att fastna i ett beroende...

Och det som är så tragiskt är att detta kan drabba vem som helst, det spelar ingen roll längre om du lever i en kärnfamilj, eller med en ensamstående förälder etc,etc, det verkar ha blivit "inne" att testa allt möjligt, för farligt är det ju inte... Och det är en skrämmande bild som växer fram...

Nu "råkar" jag vara en Mamma som har upplevt en hel del i mitt fyrtioåriga + liv, som har gått igenom en hel del jobbiga bitar som gett mig ett skinn på näsan, som kommer väl till användning här... För jag kommer aldrig acceptera att det finns både unga och gamla som "skor" sig på att förse allas våra ungdomar med denna skit... Den dagen kommer aldrig, att jag ska sitta still och se hur illa det kan gå, för det gör det förr eller senare...

Om man som förälder inte tar upp kampen för sina barn, vem gör det då..!!?? Det är våran skyldighet att se till att hjälpa dem i Nöd och Lust...

Man kan inte "gömma" sig bakom att de är myndiga och gör som de själva vill.. Det är ju vårat egna kött och blod...

Ett föräldraansvar har man så länge man själv finns med i bilden, det spelar ingen roll om åldern passerat "Myndig" och man räknas som vuxen... Man är inte vuxen för att man passerat tjugo strecket...

Och speciellt inte om de råkar hamna i tråkigheter, det är då, man som förälder måste kämpa för att få tillbaka dem på rätt bana igen.. Det är en skyldighet som man har åtagit sig, den dagen man satte sina barn till världen, glöm aldrig det... Det är inte samhällets, eller skolans eller någon annans, utan det är jag och ni som förälder som måste öppna ögonen hur jobbigt och svårt det än är...

Genom att jag har varit öppen i detta som har hänt så har jag fått en väldigt positiv respons från många olika håll... Även från den yngre generationen, som även de ser att det börjar bli ett problem med bla drogerna.. Och då är det dags att sätta ner fötterna och säga stopp...

Jag fick bla en kommentar på mitt inlägg på Facebook av en ung klok tjej som gav sin syn på saken och det var så fint och rakt skrivet, så jag vill dela med mig av detta:

Det är tyvärr vanligt med droger bland oss ungdomar, och de flesta föräldrar blundar för det. Jag känner många som fastnat för det, och det har ingenting med familjen att göra, du ska inte skämmas det är inte din eller din familjs fel. Mia du är stark som vågar ta tag i det och gör det som är bäst för honom! Beundransvärt att du gör det offentligt, inte alla som vågar det, men du har rätt, bättre att du säger det än att det går "fel" versioner bakom ryggen. Det är även fantastiskt att du orkar uppmana andra så att deras barn inte far illa. Tusen kramar till dig Mia och din familj, lycka till och var starka! <3

Jag har blivit kontaktad av ungdomar och de ger alla samma berättelser, oberoende av varandra och det är: Att ni skulle bli förvånade om ni visste "vilka" det är som håller på... Och det cirkulerar mycket skit här och nu....

Och det värsta är att i dessa kretsar så "tiger" man om vilka som säljer det är en hederskår. Man tjallar inte på sina vänner.. Och då kontrar jag: Vänner.. Det är inga vänner som säljer droger... Det är bödlar i mina ögon, så är det och det står jag för... För var är dessa vänner när det går på tok??

Så jag passar även på att ge en liten uppmaning : Öppna era ögon och sinnen, ha koll på era ungdomar en gång för mycket... Lyssna på vad de har att säga...

Och det viktigaste av allt: Man ska aldrig sparka på någon som redan ligger, utan man ska hjälpa och stötta och finnas till och hoppas att allt går bra♥.

Och jag är inte ute efter att någon ska "tycka synd om" mig eller någon annan, utan jag är enbart ärlig och säljer mig själv och mitt barn förtvivlad med tårarna rinnande. Om detta är rätt eller fel vet jag inte, men för mig känns det rätt, att ge denna skit som cirkulerar ett ansikte, ett mänskligt sådant.

De som tror något annat får gärna behålla det för er själva, för jag väljer att göra detta öppet i hopp om att kan jag bara få en ung eller gammal person att inse hur farligt detta är, och som tar sitt förnuft tillfånga och slutar med allt vad droger är, så blir jag nöjd..

Jag tänker även använda min blogg som ett verktyg i mitt egna välmående... Att få skriva av sin förtvivlan mitt iallt är nästan lättare än att prata om det...

Lova mig att ni är rädda om varandra för man vet aldrig vad livet har i beredskap för en..

Kram från en väldigt ledsen och förtvivlad Mamma ♥♥♥