För hur man än beter sig eller vad man än gör så finns det alltid människor runt omkring som tycker att man gör helt fel....
Som ställer frågorna: Hur kan hon säga så, eller hur kan hon skriva så...
Och för mig är ekvationen väldigt enkel... Tycker jag något så tycker jag så, det spelar ingen roll om Kleti eller Pleti INTE tycker som mig....Jag kan inte ändra mitt tankesätt eller mina egna värderingar för att andra inte tycker som mig eller om andra inte anser att mitt beteende är acceptabelt... Så länge jag inte gör illa någon annan, eller skadar någon på något sätt så är det väl inga problem..??
Och i grund och botten, om vi ska tänka rationellt så är det väl ofta en själv man i så fall sviker genom att blotta sin själ i ord och skrift, men det bjuder jag så gärna på....
Ibland funderar jag på, att man föds och man växer upp och man får lära sig många saker på ens resa i den stora vida världen, både genom sin uppfostran av sina föräldrar eller andra vuxna förebilder man har, men den största läromästaren är ju livet självt.....
Och vissa blir prövade mer än andra, och en del åker på ett banan skal genom livet utan att behöva ta några fighter alls.....
Och jag kan då erkänna att jag tillhör INTE kategorin som åkt med på ett bananskal... Och om det är något jag lärt mig så hjälper det inte att sätta sig i ett hörn och vänta på att stormen har lagt sig... Nej, utan för mig är attack bästa försvar... Med detta vill jag säga att jag accepterar inga dumheter av något slag, varken av ung eller gammal... Utan man ska uppföra sig, och gör man inte detta så får man stå sitt kast...
Och det är där mitt dilemma kommer in i bilden...
Man blir formad efter hur man växt upp mer eller mindre, och jag har fått mycket "skinn" på nästan, dvs jag står upp för mina åsikter, ibland kanske lite för mycket...
Men man får inte lov att glömma att, jag är inte uppvuxen i en lite småstad, jag är uppväxt i en Större stad där man måste ha varit vaksam, där man måste ha visat framfötter, där man sett alla faror, och även upplevt dem i unga år... Där man fick lära sig vilka områden man skulle "hålla" sig ifrån, vilka människor man INTE skulle se i ögonen, vilka platser man INTE skulle gå på när mörkret lagt sig.... Detta kanske låter konstigt men så har det varit och så är det fortfarande i större städer... Och allt detta har format mig till att bli den jag är idag..
Och vem vet, det kanske är för mycket när man bor på ett litet ställe, där man hellre "blundar" än vågar erkänna, att nu har det hänt saker som inte är bra, eller så här tycker jag...
Men mina erfarenheter har även lärt mig att vara rak, vara ödmjuk, visa alla människor respekt, vilket skick de än är i eller var de än kommer ifrån... Behandla andra som du vill bli behandlad själv....
Jag skulle aldrig kunna gå med huvudet högt i tron att jag skulle vara förmer än någon annan, går jag med huvudet högt är det för att jag står upp för det jag tycker är rätt och det kan ingen annan ta ifrån mig.... Och det är väl så alla vill kunna leva och vara eller hur?? Att man ska få lov att vara sig själv utan att bli baktalad eller utstött... Man behöver inte älska alla, men man ska respektera alla....
Och något alla borde tänka på är, att även den starke har sina dagar då man bara vill gråta, då man bara vill skrika ut sin frustration, då man inte orkar ta mer av vad det än kan vara, då man inte orkar vara sitt vanliga glada jag...
För även solen går i moln ibland, och så måste det få lov att vara....
Va nu rädda om er själva och varandra, för ni är värdefulla precis som ni är. Våga vara den ni är, och Våga stå upp för det ni anser är rätt enligt era egna värderingar.
Kramkram
Miafia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar